Drifting- en (s)laddad bilsport

Drifting- en (s)laddad bilsport

Driftingen kommer faktiskt från Japan, där man för trettio år sedan började organisera farliga tävlingar uppe i bergen. De krokiga vägarna gav upphov till många sladdar med bilarna och det är det som sporten går ut på. Serien som kallas D1 – Grand Prix Racing Series bildads alltså i Japan, då man ansåg att det som först var olagligt och kunde orsaka stor skada uppe i bergen, nu skulle bli lagligt. Men istället för kurviga bergbanor, införde man istället banor på stora parkeringsplatser eller liknande.

Hur går det till?

Numera körs tävlingarna på asfalterade banor och sladdarna är det som det bjuds mest på under loppet. Det har man inte velat ändra på och sporten växer sig allt större både i Sverige, Europa och USA. Dock finns bara D1-serien i Japan, USA, England, Nya Zeeland och Malaysia, men man kör drifting som tävlingsmoment i många andra länder också. Ofta jämförs drifting med konståkning eller simhopp, då en domare avgör hur sladdarna ser ut och hur avancerade konsterna är, som bilarna gör på banan.

Momenten går ut på att olika deltagare kör ett eller flera varv och sedan går de sexton bästa vidare till nästa lopp, där man istället kör två och två. Den ena bilen får då ett litet försprång och det försprånget skall försöka hinnas ikapp av tvåan, dock utan att krocka. Klarar han detta, får han starta först nästa varv. Poängen beräknas också utifrån hur man kör och hur sladdarna ter sig.

 

Alla bilar i drifting måste vara bakhjulsdrivna och de vanligaste märkena är fortfarande de japanska. Dessa fordon trimmas sedan ordentligt och man lättar på vikten genom att ta bort reservhjul, baksäte osv. Därför kan en drifting-bil inte sällan, endast väga ett ton.